Människor först i en digital vardag.

På alla jobb finns det människor som vill något. Det är dem vi ska hjälpa. 

Vi vet det. Det är frustrerande när man ska söka i mejltrådarna efter guld. Man får gråa hårstrån av att vänta på svar när man för länge sedan lämnat in det man skulle. När du behöver hjälp är servicedesken i en annan tidszon och du har ingen aning om vem du pratar med. Skatteverket ber om dokumentation, men var i hela friden ska du logga in?

Teknikutveckling går med stormsteg. Men varför känns det så krångligt då? Varför får du inte svar på det du undrar, när du faktiskt behöver det? Varför ska du klippa ut tabellerna från kalkylarket och klistra in det i ett e-postmeddelande som sannolikt inte kommer att läsas? Varför fungerar inte den där jäkla appen?

Du kan inte slå med en hammare som går sönder. Du kan inte borra ett hål med en borr som du inte vet var den är. Du kan inte vidarebefordra ärenden om du inte kommer ihåg var du ska göra det. Du kan inte övervaka hjärtmonitorerna på sjukhuset när servern går ner och du inte meddelas. Det räcker inte att tro. Du måste veta. Och vem vet? Vem har överblicken?

Det har pratats mycket om work—life-balansen. Det är hög tid att vi pratar om balansen mellan människa och maskin. Att vi pratar om semesterbearbetning—långsamt-svar-från-chefen-balans. Skrivarkö – saldot nöjd-anställd. Vi måste prata om användarnas tillfredsställelse—serverkraschbalans. Om driftstopp – balansen mellan frisk och patient. Om informationsöverbelastning – jag-orkar-inte--med-fler-appar-balansen.

Det är hög tid att vi sätter människor först.